hemmavidmig

Ibland läser man eller hör om något så fruktansvärt att det får hela ens tillvaro att stanna upp och man inser kort att livet är förgängligt. Jag läser om Emma i Arboga som miste sina två barn 2008, dem blev ihjälslagna med en hammare av en tyska. Jag läser och läser och gråter och gråter. Hulkgråter. När dessa stunder inträffar tänker jag som alltid "jag ska aldrig mer gnälla över trams", "aldrig mer gnälla över huvudtaget" och "nu ska jag njuta av livet precis som det är för man vet aldrig hur saker och ting blir". Knack, knack, ta i trä. Men sedan efter ett par dagar/veckor hamnar man lätt i gamla hjulspår igen och man hör sig själv skrika i falsett till mannen att han måste diska för det är ALLTID jag som gör det, eller så bråkar man på om något annat töntigt världsviktigt; Klagar över att det är höst typ, eller att man inte har några byxor att sätta på sig eftersom man är stor som en ko - buhu. Martyr.